I en rad artiklar har NYT rapporterat hur museibesökare interagerar med de utställda föremålen till den grad att de förstörs. Det handlar om allt från norska ungdomar som fyller i hällristningar så att de ska synas bättre till personer som flyttar runt skulpturer så att de ska se bättre ut på selfies. Uppvisningskulturen på sociala medier är antagligen en del av förklaringen, men också idén om deltagarmuseet (the participatory museum) som omhuldas av många också i Sverige. Enligt denna ideologi blir museer mer demokratiska ju mer delaktiga besökarna är.
I sin mest genomförda form innebär deltagarmuseet att museicheferna, curatorerna och pedagogerna måste agera som publikens jämlikar, utan att luta sig mot hierarkiska uppfattningar om att de besitter större kunskaper än besökarna. Slutresultatet av processen ”det demokratiska museet” behöver inte vara något som liknar dagens museum, skriver konceptets upphovskvinna Nina Simon. Det kan kanske mer likna ett kafé eller ett kulturhus (”community art center”), med kollektiva arbetsmetoder. Besökarna bestämmer vad som ska ställas ut, samt hur det ska ställas ut.
En inte fullt lika genomförd form är så kallade upplevelsemuseer, ofta riktade till barn och ungdom. På upplevelsemuseer lär sig besökare att de får – och ska – interagera med de utställda föremålen. Det är förstås omöjligt på museer med dyrbara och unika föremål. Det finns därför en tendens att ersätta original med kopior, som på den turnerande världsutställningen ”Tutankhamun – graven och skatterna” som visar repliker av museiförmålen på det arkeologiska museet i Kairo. Beth Redmond-Jones säger i NYT att upplevelsemuseernas genomslag lett till att besökare idag förväntas kunna agera med föremålen på alla museer.
Men är detta verkligen demokrati? SJag diskuterar frågan om det postdemokratiska museet i boken Postdemokratisk kultur, som kommer ut på Gidlunds förlag i maj.