Första avsnittet av Jan Schermans dokumentärserie Länge leve demokratin är som en illustration av det postdemokratiska tillståndet. Här finns alla de element som definierar postdemokrati, i Sverige såväl som internationellt: demokratins formella strukturer upprätthålls, såsom fria val, yttrandefrihet, fri press med mera, men de har delvis tömts på innehåll och vitalitet. Politiken bestäms mer av opinionsundersökningar än av gräsrötterna i partiorganisationerna, och det politiska samtalet mer av kalkylerade medieutspel än av ideologier. Den stora majoriteten av befolkningen är partipolitiskt passiv. Partierna tappar i medlemsantal, vilket leder till ett ökat beroende av opinionsundersökningar för att kunna forma politiken och av reklambranschen för att föra ut den. Medlemstappet medför att partierna blivit beroende av offentlig finansiering. Det interna arbetet och kommunikationen med väljarna sköts i stor utsträckning av specialister som analyserar opinionsundersökningar och paketerar partiets politik i attraktiva former.
Men Länge leve demokratin visar också upp något annat, minst lika skrämmande, nämligen blindheten i maktens centrum för konsekvenserna av den egna politiken och avsaknaden av idéer om hur demokratin kan re-vitaliseras. Trots att 40 procent av riksdagsledamöterna anser att demokratin är hotad fortsätter de på den inslagna vägen. Riksdagens talman Urban Ahlin (S) har ett konkret förslag: höj partistödet. Som om mer av samma valuta skulle vara en lösning. Att fler partianställda skulle leda till större aktivitet bland medborgarna. I filmen möter vi också Robert Hannah (L) som ägnar dagarna åt att klistra kvitton. Han säger att han blivit en ”glorifierad administratör” som sällan har tid att möta ”vanligt folk”. Hannah befinner sig sålunda i samma NPM-helvete som miljontals andra svenskar, som ägnar dagarna åt rapporteringar istället för verksamheten, men han är blind för att hans parti varit ett av de pådrivande i denna utveckling.
Denna blindhet hos våra folkvalda för tankarna till José Saramagos Klarsynen, som tar vid efter nobelpristagarens tidigare bok Blindheten. En överväldigande majoritet av befolkningen i huvudstaden väljer att rösta blankt och hotar därmed hela det politiska systemet. Slavoj Žižek har kommenterat Saramagos roman med att ”det stora hotet idag är inte passivitet utan pseudo-aktivitet, kravet att ’vara aktiv’, att ’delta’, för att dölja intigheten i det som sker.” De som har makten, fortsätter Žižek i sin bok Violence, föredrar ”kritiskt” deltagande, dialog, framför tystnad – allt för att få ett slut på den olycksbådande passiviteten. Väljarnas avhållsamhet, i Saramagos roman, ”är därför en sant politisk handling: kraftfullt konfronterar den oss med tomheten i dagens demokratier.”
Se där, två litteraturtips till Jan Scherman, Urban Ahlin och Robert Hannah!
@Jan Scherman, @Urban Ahlin, @Robert Hannah
#postdemokrati, #demokrati