Digitalisering av fysiska material prisas av politiker och myndighetsföreträdare som demokratiska projekt. De ger fler åtkomst till exempelvis konst i museisamlingar. Argumentet bygger dock på ett missförstånd. Vid digitalisering är det inte konsten som digitaliseras utan katalogerna. Med denna missvisande retorik blir det ett postdemokratiskt projekt – något som ser ut som demokrati men som stannar halvvägs. Däremot är det förstås utmärkt och demokratiskt att vi alla på ett bekvämt sätt kan ta del av vad som finns i museikatalogerna, men det ersätter inte det fysiska mötet med tingen. Förväxlas bilden med verkligheten riskerar man fördumning.
Vi fördummas genom att färre sinnen tas i bruk. Att blicken blir det enda instrumentet som tas i bruk även i sammanhang där den uppenbart är otillräcklig. Ett välkänt exempel från digitaliseringens (o)möjligheter är de soliga renderingar av nya bostadsområden, med idel lyckliga människor som tar ytorna i husen i besittning till att leka och umgås med varandra. Dessa bilder bildar ofta beslutsunderlag i politiska processer. Utan kunskaper om stadsplanering och arkitektur, utan att kunna läsa ritningar och sinnliga erfarenheter av andra stadsrum utmynnar besluten i besvikna efterhandskommentarer: Var det verkligen det här vi ville ha?
Det som gör sig bra på bild fungerar helt enkelt inte alltid så bra i det verkliga livet. Designade koppar som såg så tjusiga ut på Instagram visar sig i praktiken lätt tippa ut sitt innehåll över tangentbordet, något som man kan upptäcka när man provar dem i handen men som inte är lika lätt att utröna av en bild. Bilder kan bedra. Många gånger är de förföriska. Vem har inte blivit lurad av mäklarbilder?
I ”bildifieringens” tid blir förståelsen av världen tunnare, missförstånden fler och besluten mindre välgrundade.
Bildifieringen är också påtaglig i det ämne jag företräder: konstvetenskapen. Det kan vara svårare att se eftersom ämnet alltid använt bilder för att förmedla insikter om design, konst, arkitektur och stadsplanering. Till ämnets pedagogik hör sedan länge att visa bilder av bilder, exempelvis fotografier av målningar, som inte är direkt åtkomliga. När ämnet skiljdes från museipraktiken (det fanns faktiskt en tid när merparten av undervisningen skedde på museer, inför original) blev bilden (diabilden, reproduktionen och senare den digitala bilden) en nödvändig ersättning. Så länge reproduktionerna var få, påvra och svårtillgängliga fanns ingen risk att förväxla bilden med verkligheten eller att tro att reproduktionen räckte för att på djupet kunna förstå det avbildade. Ett svartvitt fotografi är uppenbarligen något annat än en oljemålning, för att inte tala om en skulptur, möbel eller ett hus. En diabild med taskig färgåtergivning signalerade i sig sin otillräcklighet. Även om alla torde vara medvetna om att de tittar på en digitaliserad bild och inte en målning har den stora tillgången till digitaliserade bilder (även 3D), den fria tillgången till dem på nätet och deras många gånger höga kvalitet (som gör att det går att se detaljer som man sällan kan uppfatta på ett museum) har reproduktionerna alltmer ersatt verklighetens artefakter som studieobjekt.
Det som riskerar att försvinna är det komplexa tänkande som närs av att flera olika sinnen tas i bruk.
I en tid när bilderna var få och dåliga var man tvungen att själv uppsöka konsten, föremålen, platserna och arkitekturen, inte minst om man skulle forska på dem. Jag har i andra sammanhang skrivit om hur själva upplevelsen av resan, maten och drycken påverkade texter skrivna av äldre tiders konsthistoriker. Blir inte italiensk renässansarkitektur ännu bättre efter en god lunch och ett glas gott vin? Men det är inte min huvudsakliga poäng här. En konsthistoriker (eller arkeolog, etnolog m fl) arbetar inte enbart med synen och ordet. Genom att smaka på ett putsbruk kan dess sammansättning avslöjas och därmed kanske även dess ålder. Genom att klinga i ett glas eller metallföremål kan vi med hörselns hjälp avgöra dess typ eller legering. Med handens hjälp kan vi avläsa materialegenskaper (även den nakna foten kan användas för att avläsa en golvyta som Ezra Shales demonstrerar i Shapes of Craft) och med näsan kan vi bestämma materialet i ett tyg. Förståelsen av stadsrum blir ytterst begränsad om vi inte kan uppleva det på plats. Upplevelsen av kalla höstvindar längs Vesterbrogade är viktig för diskussioner om skandinaviska stenstäder. Texas stekande sommarsol är en nödvändig del av förståelsen av Philip Johnsons Water Gardens. Och rörelsen till fots (kanske barfota?) över de sedan forntiden använda vägarna på Gotland bidrar till förståelsen av hur de dragits och brukats.
Märk väl, det handlar inte om det slags besökande som turistindustrin uppmuntrar oss till: att likt ornitologer bocka av märkvärdigheter och sevärdheter från en lista. Det handlar snarare om att dröja kvar och låta världen komma nära inpå. Låta det ta tid, vare sig det är inför ett aldrig tidigare visat samtidskonstverk eller en antik stele.
Det är inte en fråga om kvantitet. Hundra bilder av en stol ökar inte vår förståelse av den hundra gånger, även om några detaljbilder kan vara hjälpsamma. Den behöver undersökas. Provsittas. Vändas och vridas på. Testas med handen och baken och kanske lukten och smaken. Vad skiljer den maskinflätade rottingsitsen från den handflätade? Om stolen är i produktion tillför det mycket att ta del av tillverkningen. Diskutera med dess formgivare men också med de arbetare som gör jobbet.
Digitaliseringen, är jag rädd, riskerar att bli ytterligare ett argument för att snäva in synen på kunskap till det som låter sig visas på en skärm eller beskrivas i en bok. Dels av bekvämlighet, men framför allt av ekonomiska skäl. Det är många decennier sedan konstvetenskapen kunde få resurser till att ta med studenter på exkursioner. Varför resa när allt finns att se på nätet? Och allt det viktiga står i böcker? Små resurser till undervisning bidrar sannolikt också, liksom tron på att kunskap kan mätas i relation till en mall (så kallade betygskriterier) eller att fördjupning och förståelse låter sig indelas i 7,5 poängs block. Men främst misstänker jag att det handlar om ett förakt för handens, näsans, munnens, örats och fotens kunskap.