Nils Nilsson (1901-1949) fick sitt stora genombrott våren 1935 med en omfattande separatutställning i Svensk-franska konstgalleriets regi, som först visades i Stockholm och därefter i Göteborg. Gensvaret var närmast överväldigande. De tongivande kritikerna gav den unga konstnären lysande recensioner och försäljningen gick strålande.
Som en följd av den framgångsrika utställningen fick Nils Nilsson, med hjälp av den mycket betydelsefulla museichefen Axel Romdahl på Göteborgs ko0nstmuseum, möjlighet att måla sin första fresk i Högre Allmänna Läroverket för flickor i Göteborg. Erbjudandet kom sannolikt under april månad 1935.[1]
Nils Nilsson arbetade med motivet i Skåne under sommaren 1935. Han tog sin utgångspunkt i ett ringdansmotiv som han målat redan 1932 men anpassade det till den nya miljön och funktionen.I slutet av maj, alltså cirka en månad efter det att Nils Nilsson fått uppdraget, tycks han ha fått ritningar av väggen.[2] När han skulle färdigställa kartongerna var hans egen ateljé för liten, men genom Ystads konstförening fick han disponera en sal i det ännu inte invigda museet i staden.[3] Kartongerna var färdiga under sommaren 1935 och styrelsen för Ystads konstförening inbjöds att komma upp och titta på dem. Däremot tycks ingen från skolans byggnadskommitté ha engagerat sig i arbetet och besökt ateljén. Skolans rektor intresserade sig inte och arkitekten var emot utsmyckningen över huvud taget och såg den inte förrän i färdigt skick.[4]
På Valands målarskola fick eleverna ingen träning i freskomåleri, däremot hade en del av dem gått på Albert Eldhs kurs i väggmåleri på Slöjdföreningens skola (senare HDK). För att få möjlighet att utföra färgprover med mera åkte Nils Nilsson, som vid denna tid bodde i Malmö, över sundet till Konstakademien i Köpenhamn. På akademien fanns en freskoskola under ledning av Elof Risebye som fungerade rätt informellt. Utländska konstnärer, främst norska och svenska, besökte skolan utan att vara inskrivna på några kurser.[5] Nils Nilsson tycks ha varit i Köpenhamn omkring två veckor. Till Gösta Olson skriver han att ”[j]ag förstår så väl att målarna här hemma hellre göra sina väggmålningar i olja på duk, men svårigheterna skall ju övervinnas och fresk är väl dock det naturligaste när det gäller väggmåleri.”[6]
Utan Romdahls agerande hade det med säkerhet aldrig blivit någon fresk. När konsten i skolan debatterades två år senare klargjorde han dock att det borde ligga på staden och staten att förse skolorna med konstverk, inte på privata initiativ. Han stödde de krafter som ville att publika byggnaders utsmyckning skulle inräknas i byggnadskostnaderna. Det var dessa insatser från Romdahl med flera som ledde fram till inrättandet av Statens konstråd 1937. För Romdahl var konst i skolorna högst prioriterat: ”Varför skulle inte en skola kunna dekoreras lika vackert som en krog?”[7]
Nils Nilssons dansmotiv
Den motiviska bakgrunden till Dansen 1935 kan härledas tre år tillbaka i tiden. 1932 tecknade och målade Nils Nilsson akvarellen Dansen.Den föreställer åtta flickor i en virvlande ringdans. Bakom de dansande reser sig hotfullt mörka träd med spretiga grenar mot den mörkblå himlen. Flickorna är tecknade i blyerts med lätt hand. Den sökande linjen ger ett nervigt intryck. Deras klänningar har tunna, ytterst svaga, laveringar i gult, grönt och rött. Håret är kraftigare bemålat och följer som kometsvansar efter deras huvuden.
Bilden ger associationer till älvdans, spunnen ur folksagorna och dimhöljda ängar i skymningen och anknyter i så motto till Blommérs välkända Ängsälvor på Nationalmuseum.[8] Kraften och dramatiken hos Nils Nilssons målning ligger annars närmare Matisses Dansen, ett verk som han knappast var ovetande om.
Något senare samma år, 1932, gjorde Nils Nilsson oljemålningen Ringdansen,men reducerade flickornas antal från åtta till sju. Rörelsen blev på så sätt mer flytande. Samtidigt bands framställningen kraftigare till ytan. Sten Karling påpekar att Nils Nilssons arbete vid denna tid med att rita kartonger till vävnader för Löderups vävskola kan ha förstärkt tendensen till ytbundenhet.[9] Reduceringen av flickornas antal gör folkvisetonen i målningen ännu tydligare, den kan tyckas som en illustration till visan ”Sju vackra flickor i en ring”.[10]
I bakgrunden syns ett öppet landskap med träd, ängar och hus. Borta är de avlövade träden från akvarellen. På den ljusgröna himlen lyser en röd sol. Det finns utan tvekan redan i denna oljemålning ett monumentalt drag och det kan inte uteslutas att Nilsson vid detta tillfälle hade ett framtida väggmålningsuppdrag i tankarna.
I fresken Dansen har motivet emellertid genomgått betydande transformationer. Det handlar inte längre, i första rummet, om extatisk utlevelse utan om homosocial gemenskap och heterosexuell tvåsamhet. För att förstå hur denna förvandling gick till måste vi studera några pardansmotiv.
Samtidigt med ringdansen målade Nils Nilsson ett helt annat slags dansmotiv – pardans. Medan de som dansar i hans tidiga ringdanser är kvinnor, handlar pardansen om relationer mellan könen. Ringdansen har ofta använts för att gestalta antingen det magiska och exalterade (älvdans mm) eller den oskuldsfulla leken (illustrationer i barnböcker, inte minst). Skildringar av pardans har, å sin sida, många gånger tagit fasta på det kroppsliga och sexualiteten. Nils Nilssons tidigaste dansmotiv ansluter sig till denna tematiska uppdelning.
Det är just kontrasten mellan ensamhet och gemenskap som i olika former kom att intressera Nils Nilsson vid denna tid. I Dans med två spelmän har det, förutom att fiolspelaren har fått en medmusikant, skett en viktig genusförändring. De två spelmännen står tätt tillsammans, ansikte mot ansikte, och spelar med en kroppslig kontakt som påminner om de dansandes. Utanför gemenskapen står dock en flicka i bildens vänsterkant. Hon har en likartad funktion som fiolspelaren i föregående bild. Han var inte med i dansen och inåtvänt spelande på sin fiol kontrasterade han mot de dansande paren. Men med flickan har inte bara ensamheten bytt kön, den har också accentuerats därför att hon inte på något sätt är delaktig i gemenskapen. Fiolspelaren i föregående bild var ändå oumbärlig för dansen – flickan är obehövlig. Sorgset och med en stel, frusen kroppshållning som kraftigt kontrasterar mot de dansande flickornas, kikar hon fram över spelmannens axel.
Nils Nilsson arbetar vidare med motivet i Dans från 1935. I ett rum ser vi fyra par på en liten golvyta. Snett framför till vänster går en ensam flicka. Hon kontrasterar i nästan allt till de dansande paren och ser mycket olycklig ut. Det slutna bildrummet begränsar hennes rörelseutrymme och understryker det tragiska i situationen.
Vid närmare studium upptäcker man att det finns förenande drag mellan henne och de andra flickorna: hennes brandgula hår till exempel, är varken gult eller rött, men ligger ändå färgmässigt nära de andras. Hennes klänning är varken prickig eller lysande röd, men ändå en klänning av samma snitt som deras. Det är detta som ger bilden ett så oerhört tragiskt uttryck. Den ensamma flickan kunde vara en av dem, hon kunde vara en del av dansen – men hon är det inte. Hon är ensam mitt i gemenskapen.
Fresken Dansen
Det var, som nämnts ovan, 1935 som Axel Romdahl fick idén att låta Nils Nilsson utföra sin första monumentalmålning.[11] Romdahl lyckades, tydligen inte utan problem, få gehör för idén hos byggnadskommittén och fick rådman och fru Ernst Colliander att ställa upp som mecenater.[12] De skänkte 5000 kr till utförandet. De ekonomiska resurserna för skolbygget var knappa.[13] Arkitekten R O Swenson uppförde en byggnad som i många avseenden fick rätta sig efter den strama budgeten.[14] Flera kostbara inventarier, som flygeln och orgeln, bekostades med donerade medel. Ett dussintal personer deponerade eller skänkte konstverk till läroverket, varav freskomålningen var det mest betydande.[15]
Det var fondväggen i aulan som skulle dekoreras. Väggen var långt ifrån idealisk för syftet. Den bildade bakgrund till en upphöjd scen och målningen skymdes delvis, sedd ifrån bänkarna i salen, av scenens arkitektoniska inramning.[16] Fresken visar fem flickor som dansar i ring på en sommaräng. Till vänster om ringdansen finns ytterligare fyra flickor och till höger rider en pojke och en flicka på en häst.
Det är både varmt och ljust nog att vara ute trots att timman är sen. Blommorna på ängen har slutit sig, därav deras tillbakahållna lyskraft. De är som ljusgröna fläckar i det mörka gräset. Dansen utförs som i trans. Människorna tycks knappast vara närvarande i vad de gör och alla utstrålar ett stort allvar. De två yttersta danserskorna divergerar i kraftiga diagonaler, men det höjer knappast hastigheten i dansen. Snarare tycks det som om de drog åt varsitt håll. Ringdansen är bruten i höjd med hästen. Flickan i mitten har inte någon kontakt med den framförvarande, det är en lucka emellan dem. Det är som om en flicka lämnat ringen för att tillsammans med pojken rida ut ur bildrummet. I sin hand håller flickan på hästen en bukett röda blommor. En liknande bukett har flickan till vänster, framför träddungen. Hon är ställd i profil och tittar mot paret på hästen. Tillsammans med danserskan i mitten som höjer sin arm i spetsig vinkel skapar hon en rörelse åt höger i bilden. I förgrunden, till vänster, står en flicka djupt böjd och plockar blommor från ängen. Till skillnad från de båda andra buketterna är hennes blå. Längst till vänster står två flickor tätt tillsammans, som ett slags pendang till paret på hästen. Den vänstra håller armen om sin väninnas axel.
När Nils Nilsson laborerar med enbart kvinnor i sina kompositioner kan de uppfattas som icke genusbundna symboler för människan, som ger uttryck för känslor och problematik av allmänmänskligt slag, utan specificering av kön, ålder eller nationalitet. Men den manliga gestalten i Dansen förstärker, paradoxalt nog, känslan av kvinnlig närvaro. Det är först i och med införandet av dess motsats som ett fenomen framstår som tydligt.
Denna version på temat dansen utformade Nils Nilsson med tanke på att den skulle ha sin plats i ett flickläroverk. Detta var antagligen anledningen till den ökade betoningen av att det var flickor som dansade. Målningen har relaterats till dem som i framtiden skulle betrakta den. Den skulle ha något att ge läroverkets elever.
Människorna i bilden är knappast individualiserade. Bortsett från skiftande hårfärg och klänningar skulle alla flickorna kunna vara en och densamma. De står mer som representanter för olika verksamheter, eller roller, än som individer. Vi möter dem som danserska, blomsterplockerska eller fästmö. Det är som om det vore olika skeenden eller livssituationer som gestaltades. I de olika scenerna möter vi händelser eller känslor som inte är knutna till någon bestämd person, utan som kan tänkas beröra alla freskens betraktare. Det allmängiltiga i motivet förstärks ytterligare av att människorna bär tidlösa kläder. Scenen förläggs inte till någon given tidpunkt utan förlänas en tidlös karaktär.
Kompositionen kan betraktas antingen som en enhetlig tids- och rumsframställning eller som en simultansuccession. Enhetligheten grundas i att konstnären målat ett sammanhållet bildrum. Men upprepningen av likartade figurer på flera ställen, till exempel flickan allra längst till vänster och den vänstra danserskan, liknar det sätt som ungrenässansens freskomålare sammanförde flera icke samtidiga scener på, i en gemensam rumsbildning.
Det finns två scener med tät kroppslig kontakt i målningen, paret längst till vänster samt pojken och flickan på hästen. I relation till de andra i bilden indikerar paren samhörighet och gemenskap.
Blommor är ett återkommande inslag i freskens scener. Flickorna med de röda buketterna binds samman genom blommornas färgöverenstämmelse och blomsterplockerskan och flickan mellan dansen och träddungen genom att de befinner sig nära varandra och har likartat hår. Om vi uppfattar en tidsmässig följd från vänster till höger finner vi hur flickan plockar blommor på ängen, blickar mot framtiden och förs bort av pojken på hästen. Blommorna tycks i detta sammanhang spela en liknande roll som i de folkliga föreställningarna där flickan skall plocka sju sorters blomster på midsommarnatten för att drömma om sin tillkommande. I målningen sker samtidigt en transformation av blommorna från en mer andlig, längtansfull blå färg till en hetare, kroppsligare röd. Flickan på hästen håller kärlekens röda blommor i handen.
Eleverna var i lägre tonåren när de började på läroverket och i övre tonåren då de slutade. Ovan föreslagna tidsförlopp i målningen kan därför sägas motsvara flickornas tid på skolan. Från den tidiga pubertetens gryende intresse för det motsatta könet, dess drömmar, längtan och konflikter, till parbildningen som kan tänkas strax efter det att de tagit sin studentexamen.
Dansen utspelas i bilden mellan två olika slags parbildningar. Till vänster ser vi vänskapen, sammanhållningen och solidariteten mellan två flickor, hos paret på hästen vänskapen och kärleken mellan man och kvinna. Kompositionen kan i sammanhanget tänkas gestalta två slags mellanmänskliga relationer mellan vilka våra liv utspelas: vänskapen mellan kamrater, ofta av samma kön, och kärleken, tidstypiskt och konventionellt framställd med personer av olika kön. Solidaritet och sexualitet. Ungdomens bästa vän och vuxenlivets partner. I detta sociala och tidsmässiga spänningsfält utspelas Dansen. Motivet är ett uttryck för den virvlande och dramatiska transformationstid som sammanfaller med skolgången på flickläroverket. I mitten finns de två kontradiktoriska flickorna med blå respektive röd klänning. De återskapar blombuketternas transformation och gestaltar den inre konflikten.
Som utgångspunkt för freskomålningen till flickläroverkets aula använde Nils Nilsson ett motiv som han arbetat med under en följd av år och anpassade till de nya förhållandena, dels form- och färgmässigt så att det lämpade sig att utföras al fresco på en ganska stor väggyta, dels tematiskt och symboliskt till publiken. Till sitt innehåll, uttolkat som ovan, måste Dansen betecknas som väl anpassad efter den miljö den är utförd för – ett flickläroverk. Men det är ett anmärkningsvärt perspektiv som konstnären har att ge läroverkets elever. Målet för dessa flickor tycks vara att bli enleverade av prinsen på hästen. Det är ett budskap som knappast står i samklang med intentionerna bakom att skapa ett flickläroverk. Tanken var att ge flickorna större möjligheter till högre studier av samma slag som deras manliga kamrater fick. Något sådant perspektiv finns inte alls i fresken. Tvärtom framstår Nils Nilssons könsrollstänkande som konservativt, i en tid när kvinnorna börjat flytta fram sina positioner.[17]
Fresken var sannolikt färdig i slutet av september 1935, det vill säga cirka fem månader efter att Nils Nilsson erbjudits uppdraget.[18] På morgonen 3 oktober 1935 användes läroverkets högtidssal för första gången. Nils Nilsson, som nyligen blivit far till en tredje son, Åke, var förhindrad att komma till invigningen men donatorerna var där. Axel Romdahl berättade hur en freskomålning kommer till och beskrev motivet som en tidlös symbolisering av ungdomsglädjen.[19]
Dansens vidare öden
1992 blev Läroverket en del av Artisten, Högskolan för scen och musik, vid Göteborgs universitet. En ny byggnadskropp, ritad av Carl Nyrén, ansluter till den äldre skolan. I samband med detta beslöts att behålla den vägg som Nils Nilssons fresk sitter på. Den nya lokalen är en övningssal för dans, vilket förstås är kongenialt med motivet.
Efter flera år av planering gav Göteborgs stad 2022 bygglov till Nya konst, ritad av Tham & Videgård. Den nya institutionen ska samla hela den konstnärliga fakulteten på en plats. Byggnaden förutsätter att det som är kvar av Flickoläroverket rivs. Däremot kommer Nyréns del av Artisten att finnas kvar.
Konstnärliga fakulteten gjorde redan från början klart att de inte ville ha någon byggnadsanknuten konst i Nya Konst. Där ska endast finnas konst av de aktiva eleverna. Universitetet vill alltså inte heller se någon ny konst i huset – något som ju med tiden blivit följden av Romdahls initiativ 1935, numer känd som 1 procent-regeln. Akademiska Hus som äger fastigheten försökte under lång tid övertyga Konstnärliga fakulteten om de historiska verkens betydelse men utan framgång. Så det ser i skrivande stund ut som att Dansen är över.
[1] ”Jag får nog göra den väggmålning som jag nämnde för dig i telefon…” skriver Nils Nilsson i ett odaterat brev till Karin Nilsson (g. Jerrestam), [26-4-1935]. I brevet omnämns att det är Ida Nilssons födelsedag, det vill säga brevet är skrivet 26 april 1935. (FNN)
[2] Brev från Nils Nilsson till Axel Romdahl, Malmö 23-5-1935 Av detta brev framgår att Nils Nilsson just mottagit ritningarna från arkitekten. (GKM)
[3] Den organiserande kraften bakom arrangemanget var tidningen Auroras redaktör Elias Nilsson, som enligt Gustaf Näsström var en drivande kulturell kraft i staden. (se Gustaf Näsström, ”Fritiden i Ystad”, Perspektiv på 30-talet [red. Birger Christofferson och, Thomas von Vegesack] Stockholm 1961, s. 46.
[4] Ingrid Bergh, ”Nils Nilssons ’Dansen’ – seminarieuppsats 2 dec 1954”, Konstvetenskapliga Institutionen Lunds Universitet, s. 12.
[5] Skolan saknar tyvärr årsberättelser för åren 1921–1937. (Brev från Anne Lise Thygesen, Kunstakademiens bibliotek, till Jeff Werner, Köpenhamn 19-3-1990.) Förmodligen var det under denna period som Nils Nilsson lärde känna Aksel Jørgensen som ledde den grafiska skolan.
[6] Det framgår även av brevet att han just varit två veckor i Köpenhamn. (Brev från Nils Nilsson till Gösta Olson, Malmö 1-7-1935, NM) Enligt Hjern studerade Nils Nilsson muralmåleriets teknik ”under ett par månaders tid” vid Konstakademien i Köpenhamn. (Kjell Hjern, Nils Nilsson…, 1950, s. 21. Jmf även Sten Karling, ”Nils Nilsson”, Göteborgskoloristerna, 1948, s. 309.) Det förefaller dock snarare ha varit någon eller några veckor. I ett brev till sin syster 15 juni 1935 skriver han att han skall åka till Köpenhamn ”några dagar” för att göra tekniska prover. (Brev från Nils Nilsson till Karin Nilsson (g. Jerrestam) Malmö 15-6-1935. FNN)
[7] Osignerad intervju med Romdahl, ”Skolan bör målas lika fin som en krog”, Göteborgs-Tidningen, 22-2-1937.
[8] Blommérs målning Ängsälvor finns på Nationalmuseum. Hos Blommér finns även ett ensamt, mörkt, naket träd som liknar dem i bakgrunden av akvarellen Dansen, samt en ryttare, ett inslag som Nilsson senare kommer att införa i fresken Dansen i Artisten, Göteborg (Dåvarande Högre Allmänna Läroverket för flickor i Göteborg). Det finns även en påtaglig likhet i kompositionen av dansringen med de kraftiga diagonalerna hos de yttersta danserskorna, även om det är många fler flickor i Blommérs målning.
[9] Sten Karling, ”Nils Nilsson”, Göteborgskoloristerna, 1948, s. 303.
[10] I:Sju vackra flickor i en ring :I
vackraste flickor häromkring
ibland de flickor alla.
I:Flickorna vända sig omkring:I
sökandes efter vännen sin
ibland de gossar alla.
I:Vara vem det vara vill:I
den som jag räcker handen till
han har mitt unga hjärta.
I:Nu kan jag vara riktigt glad:I
nu har jag fått den jag vill ha
I:ibland de gossar alla:I
(trad.)
[11] Ingrid Bergh menar i en uppsats (Ingrid Bergh, ”Nils Nilssons ’Dansen'”, Seminarieuppsats den 2 dec. 1954, Lunds Universitet.) att konstnären måste ha fått uppdraget strax innan Birger Bæckströms recension i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 16 april 1935 gick i tryck, eftersom artikeln, enligt Bergh, följs av ett postskriptum: ”genom en donation av några konstintresserade har utställaren erbjudits att utföra en väggmålning i det nya flickläroverkets aula”. Det existerar emellertid inget postskriptum till artikeln i någon edition av tidningen. I Skissernas Museums topografiska arkiv, på uppslagsord ”HAL för flickor i Göteborg”, ligger det däremot ett oidentifierbart tidningsurklipp med rubriken ”Malmökonstnär dekorerar läroverk i Göteborg”. I den citeras olika tidningars recensioner av Nils Nilssons utställning i Konsthallen, Göteborg. Efter ett citat ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konstateras att konstnären fått ett monumentaluppdrag efter att recensionen skrevs. Men inte heller detta konstaterande, som alltså inte hör till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings artikel, överensstämmer till fullo med Ingrids Berghs citat; ordalydelsen är något annorlunda: ”Sedan detta skrevs har det efterlysta uppdraget kommit. Nils Nilsson har nämligen fått i uppgift att utföra en stor freskomålning i det nya flickläroverket i Göteborg”. Artikeln hos Skissernas Museum är tyvärr inte märkt med vare sig författare, datum eller tidningens namn.
[12] Ingvar Bergström, ”Nils Nilssons ’Dansen’ ”, Konstrevy, 1936:1, s. 20.
[13] Högre Allmänna Läroverket för flickor i Göteborg: den nya läroverksbyggnaden och dess invigning, Göteborg 1936, s. 3-9.
[14] Högre Allmänna Läroverket för flickor…, 1936, s. 10-11.
[15] Högre Allmänna Läroverket för flickor…, 1936, s. 16-17.
[16] Högre Allmänna Läroverket för flickor…, 1936, s. 17.
[17] Kvinnornas position i folkhemsbyggandets Sverige diskuteras av Lissie Åström i ”Husmodern möter folkhemmet”, Modärna tider: vision och vardag i folkhemmet, (red. Jonas Frykman och Orvar Löfgren), Malmö 1985, s. 196-255.
[18] 17 september besökte Daniel Berg från Stockholms-Tidningens Göteborgsredaktion flickläroverket. Nils Nilsson håller då på med att måla fresken, men det framgår inte av artikeln hur långt han har kommit. Däremot finns det ett fotografi av konstnären framför den vänstra delen av målningen. Av fotografiet att döma var Nils Nilsson nästan helt klar med den första tredjedelen och kanske även med hela det övre partiet. ([Daniel berg] Danilo, ”Götaplatsen smyckas med vackert flickläroverk”, Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad, 18-9-1935.)
[19] [Osign.], ”Flickläroverkets fresk”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 4-10-1935. En något märklig tolkning av motivet från Romdahls sida kan det tyckas.