Dagens Nyheter hänvisar i en nyhetsartikel om Dansen till ett upprop skrivet av konstvetare vid landets alla konstvetenskapliga institutioner, men länkar aldrig till dokumentet. Här är det:
”Öppet brev till Göteborgs universitet om att rädda Nils Nilssons Dansen.
Vi, företrädare för samtliga konst- och bildvetenskapliga utbildningar i Sverige, är djupt bekymrade över konsekvenserna vid uppförandet av Nya Konst på Göteborgs universitet. Vid rivningen av nuvarande Artisten riskerar Nils Nilssons betydelsefulla väggmålning Dansen att förstöras, om inte Göteborgs universitet väljer att bevara den. Det skulle innebära att en betydelsefull del av stadens och Sveriges konst- och kulturhistoria raderas ut.
Nils Nilsson var en av göteborgskoloristerna. Några år efter att fresken stod klar blev han föreståndare för Valands målarskola, där han själv hade studerat som ung. Valand låg vid denna tid vid Götaplatsen, mitt emot där Nya Konst nu ska uppföras. Att mot denna bakgrund inte värna om Dansen vittnar om bristande förståelse och respekt för både historien och platsen.
Fresken tillkom på initiativ av Axel Romdahl. Han är en av Sveriges mest betydelsefulla konsthistoriker. Vid denna tid (1935) var han både chef för Göteborgs konstmuseum och professor i Konsthistoria vid Göteborgs Högskola (senare Göteborgs universitet). Därtill satt han i styrelsen för Slöjdföreningens skola (senare HDK) och var en av författarna till boken Göteborgskoloristerna (1948) – en bok som satte göteborgskonsten på den nationella kartan. Romdahl brann för att göra konsten tillgänglig för alla, inte minst på skolor och arbetsplatser. Han var den som lanserade idén om att införa enprocentsregeln vid nybyggnation 1933, något som ledde till inrättandet av Statens konstråd 1937. Fresken Dansen förverkligades dock före enprocentsregeln, genom att Romdahl tog kontakt med en privat mecenat, Ernst Colliander, som sköt till de nödvändiga medlen. Dansen är på så sätt nära knuten till konstvetenskapens historia och visar hur universitet och museer kan arbeta tillsammans i interaktion med det omgivande samhället.
Att samla de konstnärliga utbildningarna i Nya Konst står i samklang med Axel Romdahls idéer. Det är då så mycket märkligare att inte vilja ta till vara det verk som i stor utsträckning var hans förtjänst. För frågan är ju till syvende och sist inte vem som äger fresken (Akademiska Hus) utan vem som väljer att låta den förstöras (Göteborgs universitet). Utan någon plats att placera verket på kommer Akademiska Hus inte att kunna säkra dess framtid.
Vi vill påminna om att Göteborgs universitets agerande står i strid med den politik för gestaltad livsmiljö som enhälligt antogs av riksdagen 2018: ”Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön.” Detta ska enligt Boverket uppnås genom att ”hållbarhet och kvalitet inte underställs kortsiktiga ekonomiska överväganden, kunskap om arkitektur, form och design utvecklas och sprids, det offentliga agerar förebildligt och estetiska, konstnärliga och kulturhistoriska värden tas till vara och utvecklas.” Det är svårt att se att Göteborgs universitet i detta fall agerar förebildligt. Vi begär av Göteborgs universitet att det tänker om, tar sitt ansvar och försäkrar sig om att Nils Nilssons såväl konsthistoriskt värdefulla som kulturpolitiskt intressanta målning kan bevaras.
Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap, Uppsala universitet.
Linda Fagerström, docent i konstvetenskap, Linnéuniversitetet, ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet.
Peter Gillgren, professor i konstvetenskap, Stockholms universitet.
Max Liljefors, professor vid avdelningen för konsthistoria och visuella studier, Lunds universitet.
Elin Manker, biträdande universitetslektor i konst- och bildvetenskap, Umeå universitet.
Karin Wagner, professor i konst- och bildvetenskap, Göteborgs universitet.
Annika Öhrner, docent i konstvetenskap, Södertörns högskola.”