En av årets hittills mest intressanta utställningar heter Varning för konsten! och visas på Statens konstråd i Stockholm. Den handlar om konst som köpts in till statliga arbetsplatser, men som inte längre är önskvärd där den hamnat. Kanske för att de som arbetar där har tröttnat på den, eller rentav ogillar den. Eller är ängsliga för att någon skulle kunna ta illa vid sig av att se den.
Föga överraskande finns det en hel del naket och sexuellt explicita verk på utställningen. Till exempel skulpturer av unga nakna flickor som under folkhemstiden var tänkta att symbolisera framtiden men som idag associeras med pedofili. Mer oväntat är att alla bilder av rökare numer går bort. Med förbudet mot tobaksreklam 1994 tycks ha följt ett informellt förbud mot tobakskonst. Den för många efterlängtade rökpausen som skildrats i många målningar – ett ögonblick av frihet på många arbetsplatser – har blivit en fara för folkhälsan.
Innan konst placeras i offentliga miljöer och på arbetsplatser förs oftast en dialog med dem som vistas och jobbar där. I den processen sätts förhoppningsvis konstverket in i ett sammanhang som gör det mer begripligt och accepterat. Men med tiden går ibland kontexten förlorad och verket börjar leva sitt eget liv i betraktarnas ögon. En konstnär eller en konstkonsult kan givetvis aldrig låsa fast tolkningen av ett konstverk. Ändå misstänker jag att många av de konstnärer som har med verk på utställningen känner sig rätt missförstådda när de fått sina verk ratade av till synes orimliga skäl.
En annan aspekt är att det spelar roll i vilken miljö verken placeras. Löskonst (dvs målningar, grafik, mindre skulpturer och annan lätt flyttbar konst) är, till skillnad från platsspecifika verk, sällan förvärvade med en specifik plats i åtanke. Det fordrar en viss fingertoppskänslighet hos curatorer och konstkonsulenter att förutse vilka reaktioner som kan uppstå när verken placeras. Alldeles enkelt kan det inte vara. En i mitt tycke fin och ganska skojig skulptur av Jonas Kjellgren, OO-VÒ 2, den ser ut som en uppochnervänd papperspåse med två runda ögonliknande prickar, upplevdes tydligen som alltför obehaglig där den placerades. Var detta var, framgår inte på utställningen, men påminner om att något som liknar ett stirrande mänskligt ansikte (utan att vara det) kan uppfattas som mer skrämmande än alla de övervakningskameror som ständigt ser oss.
Ett av de mer överraskande skälen till ett återsändande står Försvarsdepartementet för. Karin Mamma Anderssons målning Om kriget (igen och igen) visar en man med ett automatvapen omgiven av kvinnor från olika tider. Konstnären säger att den var inspirerad av inbördeskriget i Jugoslavien, men hon har gett den en mer allmängiltig betydelse. Mannen är för övrigt baserad på ett foto av Salvador Allendes livvakt. Vad var det då som fick Försvarsdepartementet att skicka tillbaka den? Enligt dess egen utsaga var det att målningen drog för mycket uppmärksamhet till sig under mötena i sammanträdesrummet där den hängde…
Vi tycks således, att döma av utställningen, leva i en tid när konsten inte får vara stötande, upprörande eller ge upphov till kontroverser och tvivel om vad den föreställer eller vill. Inför Merete Herrströms målning Skenreform (1970) blir jag undrande om vem som inte ville ha den framför ögonen. Den handlar om du-reformen 1967, när svenskar uppmuntrades att sluta säga till exempel ”Direktör Gustavsson” eller ”Byrådirektör Hammar” till förmån för ett enkelt ”du”. I vår tid är målningen en påminnelse om de egalitära ambitioner som fanns före nyliberalismen och det hovsamma niandets återkomst. Men Herrström avklär samtidigt du-reformen som en chimär. Från fabrikerna i bakgrunden hörs ett flertal ”Du är friställd!”. Makten ligger kanske inte främst i ordvalet? Tyvärr framgår det inte vem som skickade tillbaka målningen till konstrådet. Var det en myndighet som saknar bruket av chefstitlar i det dagliga umgänget på jobbet eller en med stora nedskärningar på gång?
Att det är Arbetsförmedlingen i Oskarshamn som returnerat Sven Ljungbergs grafik står dock klart. Den har titlar som bland andra Demonstration för 8 timmars arbetsdag, Branting och den första socialdemokratiska ministären och Mödravården. Kanske inte så kul på en myndighet som numer har som främsta uppdrag att förse företagen med arbetskraft och inte att värna om de arbetslösas behov? Överhuvudtaget är det är tydligt att 1970-talets politiska konst inte står högt i kurs idag.
Utställningen gör ett stickprov bland refuserade verk från Statens konstråds verksamhet de senaste drygt tjugo årens verksamhet. Vid sidan av konstrådet finns liknande institutioner på kommunal och regional nivå runt om i landet, som också har stora samlingar och förmodligen minst lika många refuserade verk. Det skulle vara spännande att se ett större grepp på ämnet. Det står klart att den konst som returneras säger väl så mycket om vår tid som den som nu köps in.
FAKTA
Utställningen Varning för konsten! visas i Statens konstråds lokaler, Svensksundsvägen 11A, Stockholm på tisdagar kl 16-19, fram till 27 augusti 2024. Under öppettiden sker visningar och andra programpunkter.
19 mars 2024